Tillbaka från nya vetten i Borås. Atka fick sin vaccination och var bara lite rädd, bra pojke! Men munkorg på är det som gäller. Men när vet är klar är han så glad så och är framme och hälsar och allt...knashund! Iluaq får 20 dagar antibiotikakur (IGEN!) för den illröda magen, kör på med nya fordret en säck till och sedan får vi se. Kommer det tillbaka igen då får det bli specialfoder och allergiutredning kan jag tro...urk. Han fick heller inte sin vaccination på grund av inflammationen    PLUTTIS! Kom på att jag tänkt lite dumt, jag skulle ju satt honom på samma foder som han hade när han var liten som fungerade...men får hoppas detta går lika bra. Håll tummarna alla, detta är inte kul!

Igår rymde Atka...eller han liksom strosade iväg och var borta snarare. Vi var på gården och grejade och plötsligt saknade jag honom och han kom inte när jag ropade. Vi hade nyss inkommit från en timmas prommenad. Tog en vända med bilen för att leta men varken såg eller hörde något. Kom tillbaka hem och då hördes det, det omisskännliga ljudet av en malamute som ställer älg: ståndsyl   

Det var bara att åka ivgä och försöka fånga in SKITHUNDEN! Han har inte ställt älg sedan han var ett år så två års lugn har vi haft...stöööön! Traskade iväg i skogen och Iluaq fick sitta i bilen och vänta. Såg Atka i skogen men så stack älgen och han iväg. Kom nära en gång till och såg Atka jobba och jag visslade på honom och han tittade på mig men så stack älgen igen och han efter. Förbannat! Följde honom och kom tillbaka till bilen och hade kontakt med pappa som var på väg till fots från andra hållet. Körde runt en bit och hörde honom nära men  vi sa att vi skulle vänta lite, älgen var ju så spattig nu.

Satt där och väntade och han ylade...och då blev det tyst...helt tyst...Pappa hörde honom inte heller när han var på väg genom skogen. Åkte och hämtade Magnus som suttit i en timma i Borgstena och väntat vi det här laget. Jag hade fått mig en prommenad på sammanlagt 2,5h...och ingen mat..och det var kallt vid det här laget! Kom hem men ingen Atka.

Fick ta mig en dusch så jag blev varm och lite nyponsoppa och sedan på med pannlampan och ut och ta en sväng till, även om det inte var någon större vits i mörkret. Vi gick ner i skogen  och tittade men inget. Ganska så uppgiven och rädd vid det här laget, malamuten är ju inte snabbaste hunden precis och risken att han blivit sparkad kändes hög. Dessutom finns ju alltid risken att han kunde gått ner sig på mossen när han var trött. HEMSKT!

Vi ger upp och går hem och när vi är nära gårdsplanen säger jag och Magnus i kör...att är inte det där ett par ögon??? På gården sitter en trött och smutslig Atka och väntar på oss, så glad han BLEV när vi kom!        Och gissa hur glad jag blev??? LÄTTNADEN var TOTAL!

Så nu väntar en hel del träning...igen...pust!

Att ha hund är kul...nätan jämt